Per Ola Kristensson

Två professorer vid Lunds universitet har skrivet ett inlägg på SvD Opinion som är helt emot att etablera forskningsinstitutioner enligt Max Planck Modellen.

Man kan sammanfatta deras inlägg så här: ge oss mera pengar och låt oss forska om vadsomhelst och lägg er inte i.

Jag tror inte dessa inlägg är konstruktiva eftersom de helt enkelt är fullständigt orealistiska. Det finns inget politiskt stöd att slänga pengar till universiteten och låta dem forska om precis vadsomhelst. Särskilt inte utan en mycket noggrann uppföljning.

Så här är ett konstruktivt förslag: Öka budgeten för fasta forskningsresurser (fakultetsanslagen) men knyt dem då till individuella prestationer.

Hur gör man då det? En möjlighet är det system som används i Storbritannien som kallas för Research Excellence Framework (REF). I detta system måste samtliga universitets institutioner regelbundet (ca. vart sjätte år) nominera sina fast anställda lektorer, docenter och professorer för nationell utvärdering. Vid dessa utvärderingar ska varje nominerad fast anställd akademiker presentera sina fyra bästa forskningsartiklar (“outputs”) som blivit publicerade mellan 2008-2013. Dessa outputs blir centralt granskade av en ämnespanel och bedömda enligt en skala från 1* (nationellt erkänd kvalitet) till 4* (världsledande). Sedan tilldelas institutionen fasta forskningsmedel (“quality-related funding stream”) efter hur många outputs som blivit inskickade och hur bra dessa outputs blivit bedömda. I den utvärdering som kommer att ske 2014 (REF 2014) verkar det som om bara outputs som är bedömda som 3* eller högre kommer att ge fasta forskningsmedel.

Detta system har många uppenbara nackdelar (varför bara fyra outputs, kommer inte detta prioritera forskning framför undervisning, brist på transparens, oerhört tryck på akademiker att ha fyra bra outputs inom censusperioden etc.). Men detta system ger en mycket klar bild över vilka institutioner som har forskningsaktiv personal som faktiskt publicerar vettiga artiklar och vilka institutioner som har en stor mängd anställda som helt enkelt inte håller måttet. REF-systemet gör att det ligger i institutionernas eget intresse att anställa de mest meriterade forskarna och se till att deras förutsättningar för fri forskning är goda. Välfungerande institutioner blir sedan belönade med rejäla fasta anslag.

Jag är ingen hängiven anhängare av detta REF-system men om man vill ha större anslag för fri forskning är det nog en idé att också föreslå exakt hur skattebetalarna ska bli försäkrade att de får någon valuta för pengarna.

Andra inlägg:

• Stora och små universitet och universitetsrankingar
• Nya forskningsinstitut?
• Sveriges unga akademi gör entré och snubblar i farstun

Till sist, angående inaveln på svenska universitet, här är en pärla från SULFs medlemstidning.

Citat:

Under de 41 år som jag varit verksam eller känt till tjänstetillsättningarna vid den avdelning där jag var verksam vid Lunds Universitet, har jag sett alla ovan beskrivna fall. Av alla tillsättningar vad gäller doktorandstipendier, doktorandtjänster, adjunkter, lektorer, professorer har det varit en, jag upprepar en person, utifrån som fått en tjänst. Han slutade inom kort eftersom han inte passade in i ankdammen.