Per Ola Kristensson

Regeringen vill satsa på elitforskarna skriver utbildningsminister Jan Björklund på DN Debatt. Om man bortser från det larviga snacket om jantelagen i inledningen så tycker jag överlag att det är ett välskrivet inlägg och det verkar även som om regeringen har lyssnat och tagit till sig kritik och idéer från sektorn.

De fyra punkterna som presenteras är utmärkta initiativ:

• Elitprogram för yngre forskare: Om programmet leder till att yngre forskare kan starta sina egna forskningsgrupper (dvs med medel för några doktorander och ett eget labb) ser jag detta som ett positivt inslag.
• Rekrytering av internationella forskare: Jag hade själv förmånen att bli handledd av en amerikan som är världsledande inom människa-dator interaktion när jag doktorerade. För detta är jag evigt tacksam. Om Sverige kan locka personer med sådan kompetens till Sverige tror jag att detta kraftigt kan förbättra forskningsmiljöerna. Frågan är dock hur man ska få utländska forskarstjärnor att flytta till Sverige, och helst bosätta sig där permanent. De flesta forskarstjärnor jag känner vill arbeta vid institut som redan är världsledande eftersom dessa institut har en stimulerande arbetsmiljö, hög prestige, fantastiska resurser och superkompetenta och ofta väldigt entusiastiska kollegor som de kan samarbeta med. Dessutom betalar sådana institutioner väldigt bra och har ofta en smidig administration och studenter som är drivna och väldigt duktiga. Kanske kan dock löften om betydande forskningsmedel locka över en del till Sverige? Allt som allt tycker jag detta är ett initiativ som är värt att prova. Jag skulle tro att de miljöer som redan är starka kommer att ha lättast att rekrytera och det är ju delvis olyckligt eftersom svaga miljöer skulle kunna gynnas mer av en stjärnrekrytering (om personkemin går ihop).
• Minskad byråkrati för forskare: Längre anslag och fokus på anslag för enskilda individer är definitivt bra idéer. Längre anslag betyder mer fokus på forskning och mindre fokus på att ständigt söka pengar. Fokus på enskilda individer betyder att undermåliga forskare med goda kontaktnät förhoppningsvis inte slukar alltför mycket av kakan.
• Fördela nya medel utifrån kvalitet: Detta är ett initiativ i form av morot och piska. Jag har vissa frågor kring detta, exempelvis hur “kvalitet” är definierat och hur det ska mätas, men grundprincipen håller jag helt med om.

En sak som inte togs upp i Björklunds inlägg är de forskare som inte är “elitforskare”. Jag tror en viktig punkt för att stärka svensk forskning, men även utbildningskvaliteten, är att se till att även höja lägstanivån i sektorn. Det finns alltför många lektorer och professorer som inte klarar av att få sina forskningsresultat publicerade i välrenommerade internationella journaler och konferenser och därför inte citeras i tillräcklig omfattning (jag har skrivit om detta förut). Till viss del tangerar Björklund denna fråga i punkt fyra ovan (fördela nya medel utifrån kvalitet) men jag tror inte att det är så pass enkelt. En slags regelbunden internationell utvärdering av alla lektorer och professorer vid lärosätena skulle ge en möjlighet att utveckla god forskning (var den än råkar vara) och även avveckla verksamhet som är undermålig. Ett sätt man kan göra detta är att introducera något som liknar Research Excellence Framework (REF) i Storbritannien (jag har skrivit om detta tidigare). Detta är viktigt även för utbildningskvaliteten. För mig är det obegripligt att man kan tillåta exempelvis masterutbildningar inom industridesign som leds av universitetslärare som inte klarar av att få artiklar publicerade i ledande internationella konferenser och journaler inom ämnet.

DN har även en ledare om inlägget.

Uppdatering (September 2, 2012): Sveriges förenade studentkårer har skrivit ett förvirrat inlägg på SvD Brännpunkt. Författaren verkar ha missuppfattat vad begreppet grundforskning betyder. Grundforskning och spetsforskning är inte varandras motsatser. Man kan ha spets i både grundforskning, tillämpad forskning och tvärvetenskaplig forskning. Inlägget innehåller även andra märkligheter, som t. ex. följande mening: “Det räcker emellertid inte att satsa på kvalitet, det måste också satsas för kvalitet.”. Det låter som en truism.

Uppdatering (September 4, 2012): Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik vid Karolinska Institutet, har skrivit ett inlägg på DN Debatt som kommenterar Björklunds “elitsatsning”. Lagercrantz inriktar sig främst på hur man definierar kvalitet i forskning. Jag håller med honom om att enfaldiga kvalitetsmått som till stor del bygger på citeringar, hype, publiceringar i fina tidskrifter, etc. är problematiska. Men hur ska man komma runt problemet? I slutändan måste man enas om ett begrepp som definierar kvalitet eftersom resurserna inte räcker till för att finansiera alla som vill forska. Lagerkrantzs lösning heter fullmaktsprofessurer. Men är inte detta ännu en elitsatsning och hur kommer begreppet kvalitet att definieras när dessa professurer ska tillsättas? Att regeringen gör klokt i att inte lita på att universitetens förmåga att tillsätta de mest lämpade kandidaterna blir man lätt varse om när man läser denna debattartikel i SULFs medlemstidning. Och vad händer om professorn senare inte visar sig hålla måttet?

Jag tror mer på en lösning där (kraftigt förstärkta) fakultetsanslag tilldelas lärosätena baserat på utfallet av regelbundna utvärderingar av vad institutionernas individuella forskare faktiskt presterar. Här i Storbritannien utvärderas institutionernas forskande personal ca. vart sjätte år via peer review. Utfallet av denna utvärdering bestämmer institutionernas basanslag (quality-related income stream). Jag har skrivit om detta tidigare.