Per Ola Kristensson

Bo Rothstein uppmärksammar på DN Debatt hur lite “ledande” forskare inom humaniora och samhällsvetenskap citeras. Verktyget han använder är Google Scholar: en internationell citeringsdatabas. Det visar sig att av de 63 forskare som mottagit 3 MSEK bidrag från Vetenskapsrådet år 2012 så har hälften skrapat ihop färre än 150 citeringar enligt Google Scholar.

Jag är själv ingen större anhängare av citeringar som instrument för att bedöma forskning. Det är exempelvis problematiskt att jämföra forskare genom att bara bedöma deras citeringar eftersom olika fält har olika citeringsmönster och det finns exempel på dålig forskning som citeras ofta (och vice versa). Dock håller jag med Rothstein om att man kan använda ett lågt ställt antal citeringar som ett tröskelvärde för att identifiera de forskare som helt enkelt inte håller måttet.

Och med tanke på att Google Scholar indexerar det mesta (inklusive C- och D-uppsatser och institutionsrapporter) är det verkligen uppseendeväckande att etablerade forskare oavsett disciplin inte ens lyckas skrapa ihop 150 citeringar. Dessutom är dessa forskare som Rothstein har granskat  “gräddan” av svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Det finns alltså skäl att misstänka att man kan förvänta sig ännu sämre resultat om man skulle granska resten. Jag är dock inte förvånad eftersom jag regelbundet slår upp forskare som uttalar sig titt som tätt i tidningarna på Google Scholar för att se om de verkligen är några auktoriteter på sina områden. Det är förvånansvärt ofta som dessa forskare knappt har citerats överhuvudtaget, detta gäller även välkända professorer från de stora universiteten.

Det finns för övrigt även många svenska forskare inom teknik, medicin och naturvetenskap som inte citeras. Det kan lätt konstateras om man granskar en välgjort citeringsbaserad universitetsranking som ställts samman över dessa områden: Leiden Ranking 2011/2012. Stockholm är på plats 96, Karolinska på 165, SLU på 194, Chalmers på 208, Umeå på 219, Göteborg på 223, Uppsala på 224, Lund på 257, KTH på 262, Linköping på 302. Inga andra svenska universitet eller högskolor finns på topp 500.

Uppdatering (15 Augusti, 2012): Arne Jarrick, huvudsekreteraren för humaniora och samhällsvetenskap på Vetenskapsrådet, har svarat Rothstein. Tyvärr verkar Jarrick ha missuppfattat Rothsteins argument. Jarrick säger att ett högt antal citeringar inte innebär att forskningen nödvändigtvis är framgångsrik. Det är korrekt. Men det är inte vad jag tror Rothstein försökte säga. Rothstein talar om ett minimummått av citeringar, dvs ett tröskelvärde.

I klarspråk: att en forskare har citerats mer än 150 gånger på Google Scholar betyder inte att denna forskare nödvändigtvis är framgångsrik. För en sådan bedömning krävs att man läser forskarens publikationer! Men en forskare som inte ens lyckats skrapa ihop 150 citeringar på Google Scholar har inte uppmärksammats i tillräckligt stor omfattning. Varför ska Vetenskapsrådet stödja forskare vars alster ingen läser eller citerar? För övrigt är Rothsteins 150 citeringar ett väldigt generöst minimumkrav i och med att Google Scholar indexerar det mesta och självciteringar är inkluderade.

Uppdatering (16 Augusti, 2012): En doktorand och en fil. dr i biblioteks- och informationsvetenskap kritiserar Rothsteins användande av citeringar för att bedöma forskning. De har rätt i att Rothstein var lite väl slarvig i sin argumentation: man kan självklart inte bedöma forskningskvalitet genom att endast titta på citeringar. Men de missar samma poäng som Jarrick: vi talar om ett minimum antal citeringar. 150 citeringar i Google Scholar är ett väldigt lågt satt kriterium trots alla välkända brister med Google Scholar.

Alltså: ett högt antal citeringar innebär inte att en forskare nödvändigtvis är framstående. Men väldigt få citeringar indikerar att någonting är allvarligt fel: det indikerar att inga andra forskare har läst eller använt sig av en forskares publicerade resultat. När en forskare inte ens lyckas skrapa ihop 150 citeringar på Google Scholar under sin karriär betyder det på ren svenska att ingen  bryr sig om forskarens alster. Varför ska Vetenskapsrådet stödja sådan forskning?

Uppdatering (21 Augusti, 2012): Bo Rothstein har skrivit en slutreplik på DN.