Per Ola Kristensson

Uppdatering: Mats Alvesson och Bo Rothstein har skrivit ett inlägg på DN Debatt där de varnar för att “[u]niversiteten hotar bli Sveriges nästa Pisa-haveri”. Vilket är riktigt. Jag kan tillägga att Sveriges universitet redan är långt sämre än topp-100 i världen; se nedanstående inlägg för en referens till en ranking som baserar sig på objektiva mätdata angående forskningsprestationer. Både Lund och Uppsala universitet är inte ens bland de 200 främsta i världen och Karolinska är på plats 174.

Åtta ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien skriver på DN Debatt att man böra införa en sexårig meriteringstjänst för att kunna behålla forskare och eventuellt locka forskare verksamma i utlandet att söka tjänsterna.

Tanken är att kopiera tenure track-tjänsterna på amerikanska universitet. Vid amerikanska universitet anställs normalt en forskare och lärare som assistant professor via ett anställningskontrakt som förnyas på årsbasis (vilket f.ö. är en vanlig anställningsform i USA generellt). Efter sex år ansöker forskaren och läraren om tenure. Om ansökan bifalles blir forskaren och läraren anställd på livstid vid universitetet och kan normalt endast avskedas via ganska komplicerade procedurer. Å andra sidan, om ansökan inte bifalles blir forskaren uppsagd.

Jag förstår att syftet med en sexårig meriteringstjänst är att locka unga forskartalanger att börja sin förhoppningsvis framgångsrika forskarkarriär i Sverige. Jag tror inte denna meriteringstjänst kommer att lyckas med detta.

För det första, det finns ingenting som ens är i närheten av äkta tenure-status vid svenska universitet. Tillsvidareanställning är inte detsamma som tenure! Normalt är svensk forskning externfinansierad och en forskare och lärare måste “dra in” pengar för att finansiera sin egen tjänst (ja, det är lika idiotiskt som det låter). Det betyder att om man inte har lyckats att dra in något anslag så riskerar man att få sparken direkt, “tenure” eller ingen “tenure”. Och risken för att detta ska hända är betydande även om man är en lysande forskare. Vetenskapsrådet kan helt enkelt få slut på pengar vilket är precis vad som händer just nu när Vetenskapsrådet har beordrats av regeringen att ta av anslagsmedlen för att finansiera ESS. Denna uppsägningsrisk finns inte på amerikanska universitet. En tenured professor på ett amerikanskt universitet får inte sparken även om denne inte lyckas dra in anslag. Dessutom finns det knappast någon akademisk frihet i Sverige, en forskare eller lärare kan få sparken om denne anses ha varit illojal mot sin arbetsgivare, och för att räknas som illojal räcker det med att kritisera ledningen. Det är ett typexempel på vad tenure i USA är designat för att skydda forskare ifrån. Därför är det fel  att försöka likna dessa meriteringstjänster med riktig tenure.

För det andra är det knappast en meriteringstjänst i sig som lockar. På amerikanska nätforum skrivs ångestladdade inlägg om osäkerheten i denna anställningsform. Vad räknas som meriterande? Måste man fjäska för sina kollegor och hålla tyst om missförhållanden? Hur ska man hantera seniora kollegor som kan avgöra ens öde och som visar sig vara riktiga svin? Och så vidare. Det är väl en sak att gå igenom denna ångestladdade och ofta godtyckliga process om man verkligen får riktig tenure-status, men om det enda man får är en helt vanlig tillsvidareanställning som vilken nyexaminerad student som helst kan förvänta sig så kan man fråga sig hur lockande denna är.

Varför tittar man inte istället på Storbritannien? Storbritanniens universitet presterar mycket, mycket bättre forskning än de svenska universiteten. Leidenrankingen, som är den enda statistiskt acceptabla rankingen, rankar internationella universitet med avseende på hur många inflytelserika artiklar de publicerar per vetenskapligt delfält. Detta mått fångar in riktiga objektiva prestationer på institutionsnivå, till skillnad mot diverse tramsiga universitetsrankingar som baserar sig på rykten, etc. I denna ranking är det uppenbart att de flesta svenska universitet är urusla på forskning. Bäst är Stockholm på plats 141, sen följer Karolinska institutet på plats 174. Uppsala och Lund ligger på platserna 256 och 263 respektive. Inte går det bättre för KTH, Chalmers, Linköping eller Umeå heller. Med andra ord, samtliga svenska universitet är redan i B-ligan, eller rentav i C-ligan och finns inte ens  på kartan. Om man studerar Leidenrankingen är det uppenbart att tre länder lyckas bäst forskningsmässigt: USA, Schweiz och Storbritannien. I samtliga tre länder finns det ett fåtal (flest i USA) rika elituniversitet som erbjuder betydande resurser och stimulerande forskningsmiljöer fyllda med de mest intressanta forskarna i världen. Det är inte märkligt forskareliten samlas där och det är antagligen inte realistiskt att Sverige kopierar Stanford, Harvard, Cambridge eller Oxford. Det är helt enkelt för dyrt. Anledningen man bör titta vidare på Storbritannien är att ett flertal av deras mer vanliga universitet, som saknar betydande egna medel, också presterar väldigt bra. Vad gör då Storbritannien som inte Sverige gör? Jo följande:

• Man har ett REF-utvärderingssystem på institutionsnivå som gör att det blir mycket dyrt och väldigt riskabelt att anställa en medioker forskare via välbeprövad svensk svågerpolitik.
• Tillsvidareanställningar görs på lecturer-nivå. Det finns inga större skillnader mellan att vara lecturer, reader eller professor vid ett universitet i Storbritannien. De är samtliga lärare och forskare och oberoende forskningsledare. Man behöver inget låtsas tenure track-system. Allt som behövs är vettiga anställningsnivåer. En lecturer i Storbritannien får ett anställningskontrakt som sträcker sig till pensionen efter en kort tids probation (som absolut inte ska förväxlas med tenure track). Uppgraderingar i tjänstetiteln fås via ett internt befordringssystem.
• De bra universiteten i Storbritannien garanterar en hög andel forskning i tjänsten, ofta 60% på samtliga anställningsnivåer (lecturer, reader och professor), och detta helt utan att behöva söka några externa anslag. Externa anslag sökes ändå, men i så fall för att finansiera doktorander och postdoktorer, eller för att kunna koncentrera sig på sin forskning på heltid (s.k. fellowships).
• Doktorander finansieras via stipendier och ofta är dessa stipendier finansierade direkt via institutionen. Det är inte nödvändigt att ha externa anslag för att finansiera doktorander.
• I Storbritannien sitter samtliga anställda på en institution i samma båt. De är alla beroende av ett bra utfall vid nästa REF-utvärdering och alla inser att för att lyckas med detta krävs engagemang och en stimulerande forskningsmiljö. Vid de bra universiteten är det normalt att undervisa och forska samtidigt, även om man är bra på att dra in anslag. Precis som vid amerikanska elituniversitet anses det självklart att man ska både vara bra på att forska och bra på att undervisa och ha en genuin vilja att göra både och. Detta gör också att grundutbildningskvaliteten blir mycket högre med forskningsaktiva lärare som vet vad som händer i fältet.

Allt detta hade antagligen kunnat införas i Sverige om man hade velat. Men någon riktig vilja till förändring finns nog inte. Så frågan är om inte fler framstående forskare istället borde flytta utomlands så de får en chans att utveckla sin fulla potential? Om USA eller Schweiz inte lockar så kan man kika på anställningar vid universitet i Storbritannien som utlyses här: http://www.jobs.ac.uk/. Till skillnad från Sverige går det snabbt att tillsätta tjänster i Storbritannien eftersom de inte har det omständliga systemet med externa sakkunniga (vilket har visat sig vara fullständigt verkningslöst för att motverka svågerpolitik). Ett anställningserbjudande ges normalt ca. två månader efter sista ansökningsdatum.

Uppdatering: SSF och SULF håller med KVA. En företagsekonom och en sociolog passar på att kränga sin bok och försöker dribbla bort bollen genom att hävda att problemet är att unga forskare inte vet vad som krävs av dem och/eller inte klarar av att hävda sig i konkurrensen.