Per Ola Kristensson

Sveriges unga akademi har skrivit ett inlägg i DN Debatt där de kritiserar dagens forskningspolitik. Debattartikeln börjar med ett märkligt påstående:

Efter Astra Zenecas nedläggningsbesked återkommer en fråga i debatten: Var finns den nya generationens forskare?

Mitt intryck är inte alls att det är en upplevd brist på nya forskare som lyfts fram i debatten. Diskussionen har snarare handlat om hur man kan förbättra samverkan mellan universitet och företag samt hur man kan höja kvaliteten på forskningen.

Efter denna svajiga inledning kritiseras två idéer som ansetts ha format forskningspolitiken: a) kopplingen till nyttan och b) de strategiska satsningarna.

När det gäller nyttan skriver författarna:

Den ena handlar om kommersialisering där forskningen alltmer ses som en leverantör av varor och tjänster, inte primärt av lösningar på de stora samhällsutmaningarna. Svenskt Näringsliv argumenterar att ”Forskningsråden bör … tydligare ta hänsyn till den samhälleliga relevansen, däribland näringslivets kort- och långsiktiga behov…”. Då sviker man vetenskapens huvuduppdrag: att söka ny kunskap.

För det första kan man söka ny kunskap via behovsmotiverad forskning så den sista meningen är onödigt tendentiös. För det andra är det orimligt att kräva skattepengar för forskning inom precis vad som helst. Det är inte en mänsklig rättighet att forska utan snarare ett privilegium. Det finns dessutom flera exempel på extremt framgångsrik behovsmotiverad forskning: Internet, taligenkänning, maskinöversättning och relationsdatabasen är några exempel inom datavetenskap. Vad finns det för evidens för att ett litet land som Sverige skulle få högre utväxling om man lät forskarna undersöka precis vad som helst? Det kanske är så men argumentationen är inte övertygande. Jag säger inte att fri grundforskning saknar värde. Men är det vettigt att ett litet land satsar stenhårt på grundforskning? Jag skulle vilja se en realistisk beräkning på hur mycket pengar det hade behövts pumpas in för att svenskar återigen ska kunna vinna Nobelpris i fysik, kemi och medicin. Vi lever inte på 1960-talet längre och den lågt hängande frukten är plockad för länge sedan.

När det gäller de strategiska satsningarna skriver författarna:

Den andra idén har tagit sig uttryck i olika strategiska satsningar från bland annat Vetenskapsrådet (VR), Vinnova och SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) på forskarkonsortier med avsikt att koncentrera medel till områden som bedöms ha särskild kompetens och innovationspotential. Analyser av dessa satsningar pekar dock på att det bara blivit mer av samma gamla forskning, inte bättre.

Som jag förstår det har de strategiska satsningarna syftat till att rädda de få forskningsmiljöer i Sverige som faktiskt står sig internationellt. Om man redan bedriver forskning på toppnivå är det självklart svårt att höja forskningskvaliteten. Snarare är det en bedrift att hålla sig kvar på denna höga nivå. Det är därför för mig oklart varför de strategiska satsningarna skulle vara misslyckade bara för att det “blivit mer av samma gamla forskning, inte bättre”. Risken är snarare att om de strategiska medlen pytsats ut som traditionella anslag via Vetenskapsrådet så hade de få ledande forskningsmiljöer som faktiskt finns kvar helt försvunnit.

Därefter kommer ett annat märkligt påstående:

Tyngdpunkten för bedömning läggs på publikationslistan, det vill säga gamla meriter, vilket missgynnar unga forskare och dem som vågat byta fält.

Vad menar de? Ska man strunta i tidigare forskningsframgångar och bara gå efter projektbeskrivningen? Publikationslistor visar på faktiska prestationer medan projektbeskrivningar är drömmar som kan vara mer eller mindre realistiska att genomföra. Vad finns det för evidens för att publikationslistan inte är en utmärkt indikator på framtida forskningsframgång?

Sedan radas det upp en del förslag, vissa mer underbyggda än andra. Vad jag förstår skulle deras förslag innebära att mer resurser måste tillföras forskningen eftersom de efterfrågar större och längre anslag samtidigt som de inte vill peka ut särskilda forskningsområden. Inte någonstans ser jag ett förslag på hur resultaten av dessa långsiktiga och individuella projekt skulle utvärderas. Jag saknar också en tydlig argumentation för varför detta dyrare system skulle resultera i högre forskningskvalitet och ökad tillväxt. Om man ska vara lite elak efterfrågar Sveriges unga akademi helt enkelt ett enklare sätt att kamma hem större anslag för dem själva (strunta i publikationslistan!) utan krav på motprestationer.

Nej sådana här intetsägande debattartiklar leder ingen vart. Sveriges unga akademi tillsattes för övrigt via ett märkligt förfarande där vissa på förhand utvalda individer var de enda som fick söka medlemskap. Fast det blir kanske lugnare så.

Mer läsning: KK-stiftelsens vd Madelene Sandströms replik i DN Debatt.